onsdag 7 december 2016

”Tjuvekõl” – klypor och stenar

Midsommarfirande på Kvarnvallen 1960. Foto:Olle Brännfeldt


I förra Julmarknadsbladet lovade jag en fortsatt promenad längs minnenas stig. Förhoppningsvis korsar den även era stigar och väcker minnen till liv. När livet är inne på sista kvartalet börjar tankarna allt oftare gå till en tid som aldrig kommer tillbaka. Förmodligen för att det var en lycklig tid. Ett minne föder ett annat minne och leder framåt.

Vi börjar där vi slutade för ett år sedan. 1954 började vi bygga ett hus på Kvarnkullen. Lägenhetens två rum och kök kändes trång. Grabben behövde ett eget rum när han blev skolvuxen. Även arbetarna började på 50-talet få råd att bygga eget. Det var inget stort hus, 80 kvm med källare. Vi hade ingen frys, så matkällaren var viktig förvaringsplats. Frukt och bär konserverades och det gjordes saft. Det fanns en frysfacksförening med en stor frys, där man kunde hyra ett eget frysfack en tid innan var och en köpte en egen frys. Skafferiet med en ventil ut hade fortfarande betydelse, men troligen hade vi kylskåp från början. Någon tvättmaskin fanns inte, utan i tvättstugan fanns en stor gryta som värmdes upp med ved och där mamma rörde om tvätten med ”paddel”.

Flytta till okända
Flytta till Kvarnkullen innebär att komma på andra sidan järnvägen, vilket var ett okänt och outforskat område. Jag lämnade alla kompisarna kring Österrådaplan för det okända. Gränsgatan var på den tiden verkligen gränsen. På andra sidan gatan gick korna från Fagerlids gård och betade. På gården hade för övrigt massor med skoj. Folket på Fagerlid var väldigt snälla och gillade barn. Vi fick hoppa i höet och leka med kattungarna. Åka på hölassen var också roligt. Köpingen på ena sidan vägen och landet på andra var inte så dumt.
Tidigare var Långgatan gränsen mot öster med Viaduktgatan som en utfart mot Järn och Grinstad. Att det fanns en viaduktgata även på denna sidan järnvägen förvånade, för det fanns ju ingen viadukt. Men det skulle det bli,,,så småningom.

Men fanns det lekkamrater, eller måste jag upp till köpingen till mina gamla kompisar? Jag behövde inte vara orolig redan medan vi höll på att bygga stod dom plötsligt högst upp på en jordhög, ”Tripp”, ”Trapp” och ”Trull”, eller bröderna Lasse 7 år, Bengt 5 och Anders 3. Det skulle senare visa sig att det fanns en fjärde bror, Dag, men han var då bara 1 år. Snart dök också Kenneth upp, som var jämngammal med mig. Innan vi flyttade in hade jag också lärt känna Anders, Janne, Bert och Tommy, Rolfx2 och Olle. Alla dessa blev ”grabbarna på Tjuvekõl” under en uppväxt som säkert kom att prägla mitt liv på olika sätt

Fanns det inga tjejer då? Jo, visst fanns det men lite i perifer om Ulla,Monica, Lena, Eva Conzy m fl ursäktar. Grabbarna lekte mest för sig och flickorna för sig, även om stigarna ibland korsades.

Det vore fel att skriva dessa rader om inte några ägnades åt Birgitta. Hon har följt med mig på något sätt hela livet, som någon att beundra och ha som förebild. Birgitta var mamma till Lasse, Bengt, Anders och Dag. När vi flyttade till Kvarnkullen hade hon precis blivit änka med fyra små grabbar att ta hand om. Inte nog med det, hemmet blev mötesplats för hela kvarnkullsgänget. Dörren var alltid öppen, Birgitta alltid glad och välkomnande, även om jag förstår nu i efterhand att livet inte alltid var lätt. Birgitta och Långgatan 24 har ett särskild plats i mitt hjärta.

Tvillingsjäl
I Lasse hittade jag min tvillingsjäl. Vi hade precis samma livliga fantasi och gillade samma saker, vilket till största delen handlade om idrott.

För dagens unga är det nog svårt att tänka sig ett liv utan TV, dator och mobiltelefon. Där finns allt, utan att man behöver använda sin fantasi, serverat på silverfat, i datorn och mobilen. Vi ersatte detta med klypor (klädnypor) och stenar, gjorde egna tidningar och uppfann en egen fantasivärld dit inga andra hade tillträde. Det fanns dessutom en värld vi delade med våra kompisar. Även denna del handlade mycket om idrott och även stenar, men också mera traditionella pojklekar som indianer och cowboys och kurragömma.
De flesta lekar hade Lasse och mig som ”lekledare” och initiativtagare. ”Lekplatserna” var i princip fyra, gatan utanför Långgatan 24, ”Lillskogen”, ”Granskogen” och ”Kvarnvallen”.

Kvarnvallen var vår ”idrottsplats”, ett obrukat gärde söder om Södergatan. ”Fotbollsplanens” sidlinjer var två diken, så det var aldrig tveksamheter om bollen var död eller inte. Det är väl synd att kalla planen för jämn, men den dög. Några föräldrar fick kommunen att sätta upp ett par mål åt oss.

På Långgatan skedde mycket. Eftersom trottoarerna inte var asfalterade fick dom fungera som ”sandlåda”. Där gjorde vi vägar och körde med våra ”Dinky toys”, som nästan var de enda riktiga leksaker vi använde. Gatan var upplopp för våra friidrottstävling och där spelade vi senare vår speciella ”pinnhockey”.

Lillskogen låg norr om Viaduktgatan, mellan Långgatan och Magasinsgatan. I hörnet Långgatan – Viaduktgatan fanns minst 50 jordhögar med lera som kommunen kört dit. Garanterat en plats våra föräldrar inte gillade att vi lekte på vare sig det vår torrt eller blött.
I andra hörnet fanns en liten dunge med ett litet igenspikat hus. Ryktet sa att begravningsbyrån förvarade likkistor där, vilket gjorde platsen lite mystisk.
Köpingsungarna minns kanske en ”lillskogen” på deras sida också, där Dalslandsgatan går nu förbi viadukten och ner mot Storgatan.

Granskogen var granarna mellan järnvägen och Kvarngatan och söderut. Förutom stora granar var området ganska buskigt vilket gjorde det till en utomordentlig plats att bygga hyddor och ”kriga” på.

Klypor
Klypor var och är väl en bekväm förkortning av klädnypor, men jag har aldrig sagt något annat På den tiden fanns dessa bara i trä. Med lite fantasi kunde ju dessa både ha två ben och ett huvud. Eftersom mamma vävde trasmattor och klippte tygremsor till dessa, fick jag idén att hon kunde göra fotbollsdräkter till klyporna, både tröjor och byxor. Till slut hade jag tjatat mig till de flesta dräktvarianter. En fördel var ju att man kunde använda tröjor som byxor och tvärtom. Med dessa spelades massor av matcher av olika slag, mest var det Lasse och jag, men även några andra invigdes i spelets mysterier. Reglerna minns jag inte, men det funkade.
De ”riktiga” lagen försvann snart och absorberades av vår fantasivärld med påhittade lag och platser. Där var Mellerud lika stort som Stockholm och med flera framgångsrika lag. Denna världs Brasilien hette Vita Sannar och var den mäktigaste fortbollsnationen. Allt dokumenterades i våra egna tidningar, som hette Rekord efter klassiska Rekord-Magasinet. Tyvärr har jag inga av dessa alster kvar, men undrar om inte Lasse har några på vinden i Täby?

Var leken med klypor förbehållet några få, så var stenarna mer allmänt gods. Stenar fick vara förbrytare, fotbollsspelare, boxare, men framför allt löpare. Det började med att Lasse och jag (som vanligt) samlade ihop några stenar och gjorde en bana i gruset på trottoaren. Stenarna puttades med en glasspinne och först i mål vann förstås. Detta utvecklades till att vi hade var vårt landslag, Lasse USA och jag Finland. Varje sten fick en namn efter en ”riktig” löpare och kunde bara ”springa” sin distans.
De andra grabbarna tittade först nyfiket på vad vi hittat på nu igen. Men snart hade de egna landslag. Bengt hade Storbritannien, Kenneth Frankrike, Bert Tyskland och Anders Sovjet om jag minns rätt. Vi hade landskamper mot varandra med två deltagare i varje gren från 100 meter till 10 000 meter. Snart syntes en massa ungar gå omkring med sänkta huvuden och leta runda stenar. Från att ha börjat ute i gruset, flyttades leken inomhus till en filt på ett bord. En sarg fick sättas upp för att hindra ”löparna” att ramla på golvet. Hur det var med självdiciplinen hos ”puttaren” att inte putta de egna lite hårdare, låter jag vara osagt. Det hela kulminerade dock i en olympiad i Kenneths källare.

Vid den här tiden fanns en berömd fånge i en dödscell i fängelset San Quintin i USA. Han hade suttit i 12 år i dödscellen. Hans namn var Caryl Chessman och under sin tid i fängelset skrev han tre böcker. Chessman erkände aldrig den kidnappning han dömdes till döden för och brottet kallades ”röda lykten”.
Chessman blev en sten i vår fantasivärld eftersom hans historia fascinerade även unga pojkar. Han förvarades i ett ”fängelse” i Lillskogen. Stenen hade något som såg ut som röd färg på sig. Vi tänkte därför att om den gick att tvätta bort, var han oskyldig. När vi kom till fängelset för att kolla detta, var ”Chessman” avrättad, krossad till småsmulor! Vi förstod strax vilka förövarna var, Tommy och Bert. De klarade inte att spela oskyldiga och ovetande. De lade benen på ryggen, rädda för en omgång stryk. Chessman avrättades på ”riktigt” 1960.
Österrådagatans kvarterslag.


Fotboll och friidrott
Idrotten spelade en central roll på Kvarnkullen, både fotboll och friidrott. Det fanns ingen organiserad verksamhet i MIF på samma sätt som idag. Därför regerade kvartersfotbollen. Vi bildade en egen liten ”förening”, ömsom hette Kvarnkullens IF, IK och BK. Snart fanns det lag på Långgatan, Tvärgatan och Österrådagatan. De sistnämnda ”köptes upp” av Nygatan när Ronny flyttade dit.
Lite kontroversiellt var att några killar valde lag som inte låg närmast. Bröderna Kjell och Hans i Hassle fick passera gänget på Långgatan. Lars-Åke cyklade från Bergsgatan. Eftersom han var mycket duktig, sågs inte detta med blida ögon på Österrådagatan.
Laget på bilden bredvid är Österrådagatan, som bestod av i bakre raden fr v: Max King, Key-Arne Andersson, Jan-Olof Andersson, Jan Eriksson. Främre raden fr v: Kai Lennartsson, Jan-Åke Erlingson, Bosse Holmqvist.

I Långatan fanns Ingvar, Conny, Lars-Åke och Kent. Tvärgatan Keyen, Thomas, Janne och Österrådagatan Kaj, Bosse och Max för att nämna några. Vi ordnade en egen serie och det var många hårda duster, som ibland slutade i ovänskap, eftersom vi dömde själva. Detta skedde parallellt med MIF:s interna serier som startade 1955.
Kvartersfotboll hade funnits tidigare i Mellerud. Tidigare fanns en lokal serie med lag som Gärdserud, Österråda IS (Melleruds ÖIS), Kullen (Kvarnkullen), Djurgården, Västerråda, Grunden och Stjärnan.

Inte heller friidrotten var organiserad vid denna tidpunkt. Roland Törnkvist skulle första starta upp ungdomsfotbollen i MIF, innan ha skulle starta sin livsgärning, MIF:s friidrott. Det var därför spontanfriidrott som gällde. Visserligen fanns löparbanor nere på Rådavallen, men det var lite långt bort. Istället blev det gatan, trottoaren och Kvarnvallen som gällde. Gatan blev löparbana, trottoaren längdhoppsgrop och på Kvarnvallen hopp och kast. Allt improviserat. Vi uppskattade gatan framför Långatan 24 till 100 m. Ett varv runt kvarteret blev 400 m, 2 varv 800 m och 3 varv 1500 m. 5000 m blev 5 varv och 10 000 m 10 varv. Maraton sprang vi ut till Järns korsen och tillbaka. Teknikgrenarna var lite svårare att genomföra. En stor rund sten fick duga som kula. Slägga blev en halv tegelsten som vi knöt ett snöre igenom. Den grenen förbjöds sedan snöret gått och av Bengt fick tegelsten i huvudet, vilket blev ett besök hos doktor Danielsson med ett stort bandage som följd. När det gällde höjdhopp och stavhopp är det synd att säga att man landade mjukt, men å andra sidan hoppade vi inte så högt. Under klubbmästerskapet i mångkamp skedde den andra olyckan jag kommer ihåg. I stavhoppet kastade Olle staven precis när han skulle hoppa och föll på nått konstigt sätt så han bröt armen.
Ingen av grabbarna hade TV hemma vid den här tiden, men apparaten började komma även i Mellerud. Strandbergs Radio på Storgatan blev plötsligt ”Radio & TV”. Utifrån skyltfönstret såg man svartvita bilder fladdra.
Ibland brukade vi stanna och kolla. Minns särskilt en vinterdag när det var ishockey VM på TV. Det var ett stilla snöglopp och några minusgrader när vi tryckte näsorna mot rutan. Plötsligt öppnas dörren och Margit Strandberg kommer ut:
  • Sitter ni riktigt tysta och inte stör pappa (Valdemar) får ni komma in och titta!
Gissa om vi satt tysta som möss på golvet och såg färdigt matchen! Den dagen gjorde du tre små pojkar väldigt lyckliga, Margit!

Även om både somrar och vintrar var långa och fulla av aktiviteter, upptäckte man plötsligt att man blivit tonåring. Flickorna kom fram ur periferin och musiken strömmade ur transistorradion.

Christer Andersson

Om ni har egna minnen och bilder från den här tiden i Mellerud. Skriv gärna ner och skicka till mig. Bilder är också väldigt intressanta
christer@kkitradecompany.se

(Ur Lions Julposten 2016)

tisdag 6 december 2016

KUN smiter ut bakvägen


För en tid sedan lämnade Kommunpartiet in en motion om ändrat reglemente för möjlighet till  kommunal barnomsorg för barn vars föräldrar har delad vårdnad. Motionen syftade till att omsorgen ska följa den förälder där barnet för tillfället vistas. Reglerna har varit att rätten till omsorg försvunnit när någon av föräldrarna har semester.
Kommunpartiets motion
Motionen byggde i sin tur på en artikel i Mellerud1 där ett par i den här situationen berättade om sina problem.
"Reglerna anpassade till kärnfamiljen"
Frågan har nu varit uppe till beslut i Kultur- och Utbildningsnämnden (KUN) och beslutet kan inte tolkas på annat sättän att man smiter ut bakvägen.
I beslutet säger man sig gjort ett förtydligande i reglementet som innebär att vid semester har man möjlighet att prata med förskolechefen vilket man inte tidigare haft. Detta anser nämnden ligger i linje med motionens syfte.
En ganska långsökt tolkning, eftersom det fortfarande inte finns någon rättighet. Motionen ska upp i kommunstyrelsens arbetsutskott i morgon 6 dec. Förslag till beslut är att motionen ska anses besvarad.
Jag är helt övertygad om att såväl motionären som föräldrar har synpunkter på detta, eftersom det inte innebär någon förändring. Det blir upp till förskolechefen och det gäller bara vid semester.

 Christer Andersson