 |
| Midsommarfirande på Kvarnvallen 1960. Foto:Olle Brännfeldt |
I
förra Julmarknadsbladet lovade jag en fortsatt promenad längs
minnenas stig. Förhoppningsvis korsar den även era stigar och
väcker minnen till liv. När livet är inne på sista kvartalet
börjar tankarna allt oftare gå till en tid som aldrig kommer
tillbaka. Förmodligen för att det var en lycklig tid. Ett minne
föder ett annat minne och leder framåt.
Vi
börjar där vi slutade för ett år sedan. 1954 började vi bygga
ett hus på Kvarnkullen. Lägenhetens två rum och kök kändes
trång. Grabben behövde ett eget rum när han blev skolvuxen. Även
arbetarna började på 50-talet få råd att bygga eget. Det var
inget stort hus, 80 kvm med källare. Vi hade ingen frys, så
matkällaren var viktig förvaringsplats. Frukt och bär
konserverades och det gjordes saft. Det fanns en frysfacksförening
med en stor frys, där man kunde hyra ett eget frysfack en tid innan
var och en köpte en egen frys. Skafferiet med en ventil ut hade
fortfarande betydelse, men troligen hade vi kylskåp från början.
Någon tvättmaskin fanns inte, utan i tvättstugan fanns en stor
gryta som värmdes upp med ved och där mamma rörde om tvätten med
”paddel”.
Flytta
till okända
Flytta
till Kvarnkullen innebär att komma på andra sidan järnvägen,
vilket var ett okänt och outforskat område. Jag lämnade alla
kompisarna kring Österrådaplan för det okända. Gränsgatan var på
den tiden verkligen gränsen. På andra sidan gatan gick korna från
Fagerlids gård och betade. På gården hade för övrigt massor med
skoj. Folket på Fagerlid var väldigt snälla och gillade barn. Vi
fick hoppa i höet och leka med kattungarna. Åka på hölassen var
också roligt. Köpingen på ena sidan vägen och landet på andra
var inte så dumt.
Tidigare
var Långgatan gränsen mot öster med Viaduktgatan som en utfart mot
Järn och Grinstad. Att det fanns en viaduktgata även på denna
sidan järnvägen förvånade, för det fanns ju ingen viadukt. Men
det skulle det bli,,,så småningom.
Men
fanns det lekkamrater, eller måste jag upp till köpingen till mina
gamla kompisar? Jag behövde inte vara orolig redan medan vi höll
på att bygga stod dom plötsligt högst upp på en jordhög,
”Tripp”, ”Trapp” och ”Trull”, eller bröderna Lasse 7 år,
Bengt 5 och Anders 3. Det skulle senare visa sig att det fanns en
fjärde bror, Dag, men han var då bara 1 år. Snart dök också
Kenneth upp, som var jämngammal med mig. Innan vi flyttade in hade
jag också lärt känna Anders, Janne, Bert och Tommy, Rolfx2 och
Olle. Alla dessa blev ”grabbarna på Tjuvekõl” under en uppväxt
som säkert kom att prägla mitt liv på olika sätt
Fanns
det inga tjejer då? Jo, visst fanns det men lite i perifer om
Ulla,Monica, Lena, Eva Conzy m fl ursäktar. Grabbarna lekte mest för
sig och flickorna för sig, även om stigarna ibland korsades.
Det
vore fel att skriva dessa rader om inte några ägnades åt Birgitta.
Hon har följt med mig på något sätt hela livet, som någon att
beundra och ha som förebild. Birgitta var mamma till Lasse, Bengt,
Anders och Dag. När vi flyttade till Kvarnkullen hade hon precis
blivit änka med fyra små grabbar att ta hand om. Inte nog med det,
hemmet blev mötesplats för hela kvarnkullsgänget. Dörren var
alltid öppen, Birgitta alltid glad och välkomnande, även om jag
förstår nu i efterhand att livet inte alltid var lätt. Birgitta
och Långgatan 24 har ett särskild plats i mitt hjärta.
Tvillingsjäl
I
Lasse hittade jag min tvillingsjäl. Vi hade precis samma livliga
fantasi och gillade samma saker, vilket till största delen handlade
om idrott.
För
dagens unga är det nog svårt att tänka sig ett liv utan TV, dator
och mobiltelefon. Där finns allt, utan att man behöver använda sin
fantasi, serverat på silverfat, i datorn och mobilen. Vi ersatte
detta med klypor (klädnypor) och stenar, gjorde egna tidningar och
uppfann en egen fantasivärld dit inga andra hade tillträde. Det
fanns dessutom en värld vi delade med våra kompisar. Även denna
del handlade mycket om idrott och även stenar, men också mera
traditionella pojklekar som indianer och cowboys och kurragömma.
De
flesta lekar hade Lasse och mig som ”lekledare” och
initiativtagare. ”Lekplatserna” var i princip fyra, gatan utanför
Långgatan 24, ”Lillskogen”, ”Granskogen” och ”Kvarnvallen”.
Kvarnvallen
var vår ”idrottsplats”, ett obrukat gärde söder om Södergatan.
”Fotbollsplanens” sidlinjer var två diken, så det var aldrig
tveksamheter om bollen var död eller inte. Det är väl synd att
kalla planen för jämn, men den dög. Några föräldrar fick
kommunen att sätta upp ett par mål åt oss.
På
Långgatan skedde mycket. Eftersom trottoarerna inte var asfalterade
fick dom fungera som ”sandlåda”. Där gjorde vi vägar och körde
med våra ”Dinky toys”, som nästan var de enda riktiga leksaker
vi använde. Gatan var upplopp för våra friidrottstävling och där
spelade vi senare vår speciella ”pinnhockey”.
Lillskogen
låg norr om Viaduktgatan, mellan Långgatan och Magasinsgatan. I
hörnet Långgatan – Viaduktgatan fanns minst 50 jordhögar med lera
som kommunen kört dit. Garanterat en plats våra föräldrar inte
gillade att vi lekte på vare sig det vår torrt eller blött.
I
andra hörnet fanns en liten dunge med ett litet igenspikat hus.
Ryktet sa att begravningsbyrån förvarade likkistor där, vilket
gjorde platsen lite mystisk.
Köpingsungarna
minns kanske en ”lillskogen” på deras sida också, där
Dalslandsgatan går nu förbi viadukten och ner mot Storgatan.
Granskogen
var granarna mellan järnvägen och Kvarngatan och söderut. Förutom
stora granar var området ganska buskigt vilket gjorde det till en
utomordentlig plats att bygga hyddor och ”kriga” på.
Klypor
Klypor
var och är väl en bekväm förkortning av klädnypor, men jag har
aldrig sagt något annat På den tiden fanns dessa bara i trä. Med
lite fantasi kunde ju dessa både ha två ben och ett huvud. Eftersom
mamma vävde trasmattor och klippte tygremsor till dessa, fick jag
idén att hon kunde göra fotbollsdräkter till klyporna, både
tröjor och byxor. Till slut hade jag tjatat mig till de flesta
dräktvarianter. En fördel var ju att man kunde använda tröjor som
byxor och tvärtom. Med dessa spelades massor av matcher av olika
slag, mest var det Lasse och jag, men även några andra invigdes i
spelets mysterier. Reglerna minns jag inte, men det funkade.
De
”riktiga” lagen försvann snart och absorberades av vår
fantasivärld med påhittade lag och platser. Där var Mellerud lika
stort som Stockholm och med flera framgångsrika lag. Denna världs
Brasilien hette Vita Sannar och var den mäktigaste
fortbollsnationen. Allt dokumenterades i våra egna tidningar, som
hette Rekord efter klassiska Rekord-Magasinet. Tyvärr har jag inga
av dessa alster kvar, men undrar om inte Lasse har några på vinden
i Täby?
Var
leken med klypor förbehållet några få, så var stenarna mer
allmänt gods. Stenar fick vara förbrytare, fotbollsspelare, boxare,
men framför allt löpare. Det började med att Lasse och jag (som
vanligt) samlade ihop några stenar och gjorde en bana i gruset på
trottoaren. Stenarna puttades med en glasspinne och först i mål
vann förstås. Detta utvecklades till att vi hade var vårt
landslag, Lasse USA och jag Finland. Varje sten fick en namn efter en
”riktig” löpare och kunde bara ”springa” sin distans.
De
andra grabbarna tittade först nyfiket på vad vi hittat på nu igen.
Men snart hade de egna landslag. Bengt hade Storbritannien, Kenneth
Frankrike, Bert Tyskland och Anders Sovjet om jag minns rätt. Vi
hade landskamper mot varandra med två deltagare i varje gren från
100 meter till 10 000 meter. Snart syntes en massa ungar gå omkring
med sänkta huvuden och leta runda stenar. Från att ha börjat ute i
gruset, flyttades leken inomhus till en filt på ett bord. En sarg
fick sättas upp för att hindra ”löparna” att ramla på golvet.
Hur det var med självdiciplinen hos ”puttaren” att inte putta de
egna lite hårdare, låter jag vara osagt. Det hela kulminerade dock
i en olympiad i Kenneths källare.
Vid
den här tiden fanns en berömd fånge i en dödscell i fängelset
San Quintin i USA. Han hade suttit i 12 år i dödscellen. Hans namn
var Caryl Chessman och under sin tid i fängelset skrev han tre
böcker. Chessman erkände aldrig den kidnappning han dömdes till
döden för och brottet kallades ”röda lykten”.
Chessman
blev en sten i vår fantasivärld eftersom hans historia fascinerade
även unga pojkar. Han förvarades i ett ”fängelse” i
Lillskogen. Stenen hade något som såg ut som röd färg på sig. Vi
tänkte därför att om den gick att tvätta bort, var han oskyldig.
När vi kom till fängelset för att kolla detta, var ”Chessman”
avrättad, krossad till småsmulor! Vi förstod strax vilka förövarna
var, Tommy och Bert. De klarade inte att spela oskyldiga och
ovetande. De lade benen på ryggen, rädda för en omgång stryk.
Chessman avrättades på ”riktigt” 1960.
 | |||
| Österrådagatans kvarterslag. |
Fotboll
och friidrott
Idrotten
spelade en central roll på Kvarnkullen, både fotboll och friidrott.
Det fanns ingen organiserad verksamhet i MIF på samma sätt som
idag. Därför regerade kvartersfotbollen. Vi bildade en egen liten
”förening”, ömsom hette Kvarnkullens IF, IK och BK. Snart fanns
det lag på Långgatan, Tvärgatan och Österrådagatan. De
sistnämnda ”köptes upp” av Nygatan när Ronny flyttade dit.
Lite
kontroversiellt var att några killar valde lag som inte låg
närmast. Bröderna Kjell och Hans i Hassle fick passera gänget på
Långgatan. Lars-Åke cyklade från Bergsgatan. Eftersom han var
mycket duktig, sågs inte detta med blida ögon på Österrådagatan.
Laget på bilden bredvid är Österrådagatan, som bestod av i bakre raden fr v: Max King, Key-Arne Andersson, Jan-Olof Andersson, Jan Eriksson. Främre raden fr v: Kai Lennartsson, Jan-Åke Erlingson, Bosse Holmqvist.
I
Långatan fanns Ingvar, Conny, Lars-Åke och Kent. Tvärgatan Keyen,
Thomas, Janne och Österrådagatan Kaj, Bosse och Max för att nämna
några. Vi ordnade en egen serie och det var många hårda duster,
som ibland slutade i ovänskap, eftersom vi dömde själva. Detta
skedde parallellt med MIF:s interna serier som startade 1955.
Kvartersfotboll
hade funnits tidigare i Mellerud. Tidigare fanns en lokal serie med
lag som Gärdserud, Österråda IS (Melleruds ÖIS), Kullen
(Kvarnkullen), Djurgården,
Västerråda, Grunden och Stjärnan.
Inte
heller friidrotten var organiserad vid denna tidpunkt. Roland
Törnkvist skulle första starta upp ungdomsfotbollen i MIF, innan ha
skulle starta sin livsgärning, MIF:s friidrott. Det var därför
spontanfriidrott som gällde. Visserligen fanns löparbanor nere på
Rådavallen, men det var lite långt bort. Istället blev det gatan,
trottoaren och Kvarnvallen som gällde. Gatan blev löparbana,
trottoaren längdhoppsgrop och på Kvarnvallen hopp och kast. Allt
improviserat. Vi uppskattade gatan framför Långatan 24 till 100 m.
Ett varv runt kvarteret blev 400 m, 2 varv 800 m och 3 varv 1500 m.
5000 m blev 5 varv och 10 000 m 10 varv. Maraton sprang vi ut till
Järns korsen och tillbaka. Teknikgrenarna var lite svårare att
genomföra. En stor rund sten fick duga som kula. Slägga blev en
halv tegelsten som vi knöt ett snöre igenom. Den grenen förbjöds
sedan snöret gått och av Bengt fick tegelsten i huvudet, vilket
blev ett besök hos doktor Danielsson med ett stort bandage som
följd. När det gällde höjdhopp och stavhopp är det synd att säga
att man landade mjukt, men å andra sidan hoppade vi inte så högt.
Under klubbmästerskapet i mångkamp skedde den andra olyckan jag
kommer ihåg. I stavhoppet kastade Olle staven precis när han skulle
hoppa och föll på nått konstigt sätt så han bröt armen.
Ingen av grabbarna hade
TV hemma vid den här tiden, men apparaten började komma även i
Mellerud. Strandbergs Radio på Storgatan blev plötsligt ”Radio &
TV”. Utifrån skyltfönstret såg man svartvita bilder fladdra.
Ibland brukade vi stanna
och kolla. Minns särskilt en vinterdag när det var ishockey VM på
TV. Det var ett stilla snöglopp och några minusgrader när vi
tryckte näsorna mot rutan. Plötsligt öppnas dörren och Margit
Strandberg kommer ut:
- Sitter ni riktigt tysta och inte stör pappa (Valdemar) får ni komma in och titta!
Gissa om vi satt tysta
som möss på golvet och såg färdigt matchen! Den dagen gjorde du
tre små pojkar väldigt lyckliga, Margit!
Även om både somrar och
vintrar var långa och fulla av aktiviteter, upptäckte man plötsligt
att man blivit tonåring. Flickorna kom fram ur periferin och musiken
strömmade ur transistorradion.
Christer Andersson
Om ni har egna minnen och
bilder från den här tiden i Mellerud. Skriv gärna ner och skicka
till mig. Bilder är också väldigt intressanta
christer@kkitradecompany.se
(Ur Lions Julposten 2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar