Var går gränsen för vad man får skriva och hur mycket man måste tåla?

Vi länkade härom dagen en artikel från TTELA på vår Facebook sida om kommunchefernas löner i området. Det föranledde en läsare att skriva följande kommentar:

”Vidrigt, tjänar över 76000 för att hela Melleruds korrupta kommun kontor ska slicka Ingmar Johansson i röven.”

Man kan ha åsikter om språkbruket och man kan ha åsikter om innehållet. Det finns dock förhoppningsvis inte en enda kommunanställd som känner sig träffad av anklagelserna. Men en av deras uppdragsgivare tycker faktiskt så, även om han uttrycker sig drastiskt. Frågan man borde ställa sig på kommunkontoret är om han är ensam om åsikten, eller om det är en utbredd uppfattning ”på köpingen”? Antingen kan man rycka på axlarna och gå vidare, eller också funderar man och undersöker förhållandet närmare.

Kommunens informationsansvarige Lars Nilsson föredrog att lämna följande svar:

”Vilken kränkning mot oss som arbetar på kommunkontoret. Vad vet du om hur vi arbetar? Hur kan du dra cirka 40 personer över en kam på det sättet?”

Detta öppnar för en del principiellt intressanta frågor. Till att börja med hur mycket ska man tåla som kommunanställd? Ett kollektiv måste nog tåla en hel del skulle jag vilja säga, men som enskild medarbetare inte mer än andra. Hade kommentaren gällt en enskild medarbetare eller en tydligt avgränsad grupp, som t ex de anställda på byggnadskontoret, hade den tagits bort direkt. Nu gäller det kollektivet och kritiken är generell. Det tror jag man måste tåla och kanske som jag skrev tidigare, ta på allvar.

Kommentatorn har förtydligat sin kritik i ett senare inlägg efter att han fått en inbjudan från Lars Nilsson att besöka kommunkontoret och den går i princip ut på att kommunchefen bestämmer och de andra jönsar med.

Kommunkontoret upplevs idag av många medborgare som en stängd borg, där enda vägen in är en liten bakdörr på medborgarkontoret, om man lyckas ta sig förbi ”dörrvakten” i receptionen, som en medborgare nyligen uttryckte det.

Jag har full förståelse för att de öppna dörrarnas tid är förbi. Vi lever tyvärr i ett annat samhälle idag, än på den tiden när alla dörrar var öppna.

När dessa dörrarna har stängts, kanske man måste fundera på att öppna nya vägar, så att inte den personliga kontakten mellan medborgarna och deras tjänstemän och politiker helt försvinner. På så sätt skulle kanske också förtroendet för det arbete man trots allt uträttar innanför ”borgens murar” öka.

Jag har alltid varit motståndare till censur. Yttrandefriheten är en grundbult i vårt samhälle. Det betyder att jag vill ha högt till takt på Mellerud1. En del är bättre på att uttrycka sig än andra. Så länge kommentarerna följer gällande lagar och pressetiska regler får de vara kvar. Vilket språk man ska tillåta är en avvägning. 

Kommunanställda som kollektiv kan inte betraktas som minoritet i lagens mening. Visst, någon enskild kan kanske känna sig orättvist påhoppad, precis som man kan i alla kollektiv när de kritiseras. Känner man att man varje dag går till jobbet och gör sitt bästa, behöver man ju inte ta åt sig av kritiken.

Kritik är bra och utvecklande, även den som man kan tycka är orättvis och felaktig. Det tvingar en till att stanna upp och pröva sina åsikter och argument, samt fundera på var kritiken kommer ifrån. Det farligaste man kan göra är att avskärma sig och bara lyssna på de som tycker lika.

Offentlig verksamhet har alltid utsatts för extra kritik och granskning och det beror naturligtvis på att den finansieras av medborgarna, som i generella termer som kollektiv är arbetsgivare. Ju högre upp man kommer på stegen desto mer blåser det och därmed också hur mycket man måste tåla. Statsministern måste vara tåligare ä kommunalrådet, som i sin tur måste vara tåligare än kommunfullmäktigeledamoten osv. Förtroendevalda och höga tjänstemän får finna sig i att vara mest utsatta, eftersom de räknas som offentliga personer. Lönen följer dock oftast med utsattheten. Att vara kommunanställd innebär i sig inte att man är en offentlig person, men vissa befattningar innebär att man blir det, t ex de högsta cheferna.

Slutligen kan det som publiceras på Mellerud1 alltid diskuteras. Alla delar säkert inte mina åsikter. Vad som slutligen publiceras bestäms dock av mig och ingen annan.