Spelet mellan politiker och tjänstemän

Jag har stor respekt för alla som ställer upp som förtroendevalda politiker på olika nivåer. Ofta en otacksam och obetald uppgift, där belöningen oftast är kritik över fattade beslut. Samtidigt är det en oerhört viktig uppgift, den kanske enskilt viktigaste för en levande demokrati. Som förtroendevald företräder man sina väljare och ska efter bästa förmåga förvalta sitt mandat. Samtidigt har man att förvalta den gemensamma egendomen på bästa sätt, vilket det är landet, regionen eller kommunen. Det medför alltså ett direkt ansvar för de beslut som fattas.

På kommunal nivå är en politiker i princip en lekman. Vem som helst ska kunna bli vald, oavsett kunskap och bakgrund. På så sätt hoppas man att det ska skapas en mångfald. Eftersom politikerna är lekmän och inte besitter den specifika kunskap som behövs i olika frågor, ska man ha stöd och hjälp av olika tjänstemän, som ska vara proffs inom sina ämnesområden.

När det ska beslutas i ett ärende, går det först till tjänstemännen för beredning. Det sker en utredning och det kommer att förslag till beslut. Politikerna fattar beslut och sedan ska detta genomföras av tjänstemännen. Så här vill tjänstemännen ha det. Politikerna ska inte klampa in över tjänstemannens tröskel. I den bästa av världar är detta inget problem, men ingen lever i denna värld.

Politiker måste ha kunskap

Vi har här i kommunen precis blivit smärtsamt medvetna om att politiker måste ha kunskap inom det områden man har att besluta. Inför byggnadsnämndens senaste möte fanns ett förslag (som jag utförligt beskrivit i en tidigare artikel) till beslut från handläggande tjänsteman, som klart stred mot gällande bestämmelser. Om inte några ansvarskännande politiker reagerat och skaffat sig kunskap i ärendet hade förslaget antagligen blivit ett beslut.

En liten kommun som Mellerud har få politiker som uppbär arvode för sitt jobb. Kommunalrådet är den ende som är politiker på heltid. Sedan har framför allt nämndernas ordförande arvode för att kunna ägna extra tid åt sina uppdrag. Majoriteten har mer betald tid än oppositionen.

Genom detta är det naturligt att det kan uppstå en ”ler och långhalms” relation mellan de politiker och tjänstemän som jobbar nära varandra. Några politiker har mer tid än andra att sätta sig in i frågor och därmed driva dem. Det kan alltid finnas en frestelse att ”kukkilura” lite.

De olika förvaltningarna består av människor av kött och blod. Där finns det naturligtvis viljor om hur de vill att förvaltningen ska skötas. Det är kanske inte alltid det stämmer överens med den politiska viljan.

När uppdrag hamnar på deras bord, kan det finnas en risk att utredningen styrs i en viss riktning som passar någon agenda, medvetet eller omedvetet, eller ”som man ropar i skogen får man svar”!

En fördel med en liten kommun som Mellerud är att det oftast finns en stor lokalkännedom och personkännedom. Detta är på gott och ont, men med kloka beslut som följer gällande bestämmelser, har man alltid ryggen fri. Gör man det i alla ärenden blir också risken för att bli beskylld för vänskapskorruption mindre. I detta sammanhang kan det vara positivt att många tjänstemän inte bor i kommunen och kan se frågor med lite andra ögon.

Ytterligare en aspekt i denna fråga är att i en liten kommun, måste varje tjänsteman kunna och arbete med fler olika frågor än i en stor kommun. En stor kommun kan hålla sig med experter. Det innebär naturligtvis att spetskompetens inte finns i alla frågor.

Eftersom det yttersta ansvaret alltid faller på de förtroendevalda som fattar besluten, måste dessa ha kunskap och ha ett sunt ifrågasättande. Man har inte valts för att vara ”röstboskap”. Sedan förstår jag också att man inte kan kunna allt, men till att börja med ordentligt sätta sig in i frågor rörande den nämnd man är med i. De partier som inte har folk i alla nämnder kan ha någon som följer nämndens arbete, som ”spökledamot”.

Christer Andersson